saibhalerao

My first and last Homecoming game

Jag har ju som sagt blivit en athlete trainer för the footballteam. Detta innebär att jag är på alla deras träningar, hjälper till med skador, vatten, handdukar och sådant. Igår var det mitt första game som trainer, och som grädde på moset var det the Homecoming game, nästan viktigaste matchen på året! Jag var rätt nervös innan, men det var magiskt. Det är LÄTT det bästa jag gjort sedan jag kommit till Texas. Det går knappt att beskriva känslan, men jag ska försöka så gott det går, för åh. Detta kommer jag aldrig glömma..

Dagen började iallafall med en halv skoldag. I Texas är det en stoor thing att gå runt med så kallade "mums". Tjejerna bär dem och de är GIGANTISKA. Killarna bär en mindre version som kallas guard, men tro mig, de var rejält stora de med haha. Jag hade inte på mig en men både Elisa och Trine bar sina, de var jättefina! Jag lånade en tjejs mum bara så ni skulle få se storleken på den och mig.. haha en kul grej, mer eller mindre uppskattad beroende på vem du frågar. Vi hade som sagt en halv skoldag, men det är inte som i Sverige då du har alla lektioner innan lunch och sedan lektionerna efter lunch har du inte. Här hade vi ALLA lektioner+ lunch, inklämda under fyra timmar haha. Jag kom hem vid 14 och sedan skypade jag med min pappa. Vid kvart över tre var det dags att åka till matchen för att peppa igång med de andra athletic trainers samt spelarna. Vi gjorde i ordning vattenflarror, handdukar och pratade lite med spelarna. Sedan åt vi en jättegod middag. Vid 5 åkte vi bil till the stadium. Vårt skolområde är så stort att man måste åka bil mellan arenan och vår skola haha.. Så sjukt. Väl där nere gjorde vi i ordning dricka till spelarna, vi gick in med våra belongings och chillade ett tag. Spelarna kom ut och började värma upp, arenans student section började fyllas nästan en timme innan match och man kunde redan nu ta på stämningen. En halvtimme innan match hade vår sida av arenan fyllts och alla skrek, tjoade, dansade och var allmänt glada. Spelarna taggade igång och helt ärligt, det var med skräckblandad förtjusning jag såg hur deras adrenalin började gå upp. De småslogs med varandra, vrålade, dansade, skrek och åh vad de var hypade haha. När spelarna väl sprang in på planen (vilket är SÅ COOLT och ni ska få se det i min vlog som kommer upp nån gång här framöver) överöstes de med kärlek från publiken och tro mig, den var besvarad. Football och students är så nära varandra under matcherna, inte fysiskt men psykiskt. Vi älskar dem, vi peppar dom hela tiden, vi sjunger, dansar och skriker. Cheerleaders dansar och gör deras grej, likadant med the band (JA vi har en stor orkester som spelar hela tiden) och the sidekicks (typ en blandning av cheerleaders och dansare). Att stå vid sidlinjen med laget var.. obeskrivligt. Jag vet inte om det var för att det var the homecoming game eller om det alltid är såhär, men hursomhelst var det magiskt. Det går inte att beskriva alla känslor som jag kände igår. Glädje när vi gjorde touchdown, att se lyckan och stoltheten i spelarnas ögon när deras lagkamrater gjort något bra. Ilskan när det andra laget (Saginaw men vi kallar dem för saganasty hehe) gjorde en ful tackling och hur våra spelare brusade upp och ville hjälpa till. Tomheten och rädslan och empatin, när en spelare skadade sig. Det var så vackert på något sätt, missförstå mig rätt. När en spelare skadar sig, går ALLA spelare, oavsett lag, ner på knä för att visa respekt och empati. Publiken sätter sig ner istället för att stå. Det blir helt tyst och när de bär av spelaren/han går av, får han en stooor applåd och nästan alla spelarna kom dit när de kunde och gav honom en kram eller punched him lite lätt, sa några snabba, stöttande ord.

Killarna som spelar, älskar fotboll. The trainers (vi) är de enda kvinnorna på plan under matchen och de bryr sig inte. De är där för att spela för varandra, för att ge allt och vinna. De behandlar oss professionellt och med respekt. De pratar med oss om de har tid, säger snabbt "water/towel" beroende på vad de betyder. Först blev jag lite rädd för de lät typ arga, men det är för att de bara vilar en snabbis och är helt döda när de kommer in och försöker spotta ur orden typ haha. Men när vi får tillbaka vattenflaskan eller handduken säger de tack. Trots att de inte har tid egentligen och inte har någon skyldighet gentemot oss under matchen är de vänliga i den mån de kan. Jag älskar detta. Jag älskar att vara en del av den största sporten i USA, den GIGANTISKA sporten i Texas.

Efter matchen som vi vann med 49-10, sjöng vi skolans egna sång och även det var magiskt. Spelarna här betraktas som stjärnor och vi älskar dem. Många kommer spela vidare i college för de blivit scoutade, så tro mig, en hel del av dem är riktiga stjärnor. Efter sången städade vi lite lätt innan vi åkte tillbaka till skolan där spelarna fick hjälp med att ta av tejp och sånt. De pratade med mig och Trine och var supersnälla och intresserade av vårt respektive hemland. Åh vad jag är tacksam för att jag fått denna chansen. Jag ska göra allt för att visa min bästa sida och göra detta till något fantastiskt. De andra athlete trainerserna (lol vad ful översättning men finns inget annat sätt att säga det på antar jag) är väldigt vänliga och hjälpsamma mot oss.

Thank you, NHS for this opportunity. It was amazing yesterday and I am looking forward to see what this season has in store for us <3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas