saibhalerao

Kategori: tankar och personligt

23 augusti

Idag tänkte jag vakna tidigt, men eftersom jag inte somnade förrän 4, så vaknade jag kring 12.. Gjorde mig snabbt i ordning och åkte in till stan för att..? Vet inte ens. Kom hem rätt fort och sedan dess har jag inte gjort något. Min sämre period is still around, och gör att mitt liv är grått, tråkigt och enformigt. Det känns som att allas liv fortsätter framåt medan jag står kvar på samma ställe. Usch, tycker inte om den här känslan :( Förlåt, ni som måste stå ut med mig. Jag är evigt tacksam <3

Min favoritlåt atm

Mercy är Shawn Mendes senaste singel och jag älskade den direkt jag hörde de första tonerna. Älskar hans röst, hur låtarna är väldigt simpla och innehåller ofta bara gitarr, piano och trummor. Ååååh, en ny favorit!!

Det kommer i perioder

Jag hatar det. Hur min ångest i vissa perioder, tar min energi att ens gå utanför huset. Hur den kan få mig att ställa in planer jag sett fram emot, hur den tar avstånd från människor jag älskar. Hur jag isolerar mig själv, för att slippa..ja vad? Mig själv? Jag vet inte ens. Allt jag vet är att det kryper i hela kroppen som om jag jag vill ur mitt eget skinn, hur andningen blir tyngre och jobbigare, hur huvudet vill explodera och kokar. Hur gråten täpper igen halsen, hur mina ord blir obetydliga för ångest är obeskrivligt. Inga ord, kan beskriva det mitt psyke går igenom. Jag kämpar mot mig själv och idag ser det ut som att jag förlorar.

Vissa perioder är det bättre, andra sämre. Just nu är jag i en väldigt dålig period. Det är svårt att förklara för sina vänner att man verkligen vill träffa dem, ha kul, men att det verkligen inte går för tillfället. Åh vad detta tär på mig.

Som ni märker är bloggen väldigt negativ just nu. Men vet ni? Min psykiska ohälsa är en del av mig. Varför ska jag skämmas och försöka gömma det som idag blivit en så stor del av mig? Att skriva detta inlägg krävdes många timmar. Jag kommer troligen få mer ångest för att jag ens skrivit ut det, för att jag söker bekräftelse och uppmärksamhet. Det är vad mitt huvud säger, iallafall.

Det här suger.

En svacka

anxiety, anxious, and breathing-bildanxiety, anxious, and breathing-bild

 

Hej på er. Jag ska vara ärlig, idag är jag inte mitt gladaste jag. Hatar denna känsla, då inget fungerar. Inte ens då jag försöker sova bort min ångest under natten, försvinner den. Den är alltså kvar, då jag vaknar. Tänker för mycket över allt och inget, på saker jag inte kan förändra. Mitt hjärta gör ont, min mage och min bröstkorg. Halsen blir igentäppt och andningen blir tung och svår. Det är en orolighetskänsla i magen konstant och mina armar domnar typ bort? Svårt att förklara ångest. Jag vill inte ha det såhär. Det är inte normalt och jag vet det. Men det finns inget jag kan göra åt det, för jag vägrar gå till någon, förstår ni? Vill bara att den ska försvinna av sig själv. Det kanske blir mitt fall, vem vet. Är livrädd för att ångesten ska vara med mig även i vuxenlivet för helt ärligt, det kommer jag inte klara av. Jag vill vara lycklig, men det är så svårt. Jag är rädd för att älska andra människor och släppa in dem, för jag kan inte hantera mina känslor. Jag älskar för mycket, skrattar och gråter för mycket. För känslig, lite fööör mycket. De flesta tror väl att detta bara är en tonårsperiod, men det tvivlar jag på. Jag är 18 år och i sex års tid har denna tomhet varit med mig. Åh, förlåt för att jag delar med mig. Samtidigt, det är min blogg. Ni är här för att läsa det jag skriver och duger inte det, har jag inte tvingat någon att läsa haha.

Hoppas ni får en bättre dag än vad jag hittills haft. Oroa er inte, det löser sig alltid. Imorgon, eller till och med senare idag, kommer jag nog må bra igen. Kram <3

Hur svårt ska det vara?

Min lillasyster kommer hem från PSG, en fotbollscup. När jag frågar henne, svarar hon lite undvikande "det var kul..men lite läskigt på discot". När jag ber henne förklara säger hon bara snabbt "men en kille slog  mig på rumpan, han var bara ett år äldre och det var många i mitt lag som det hände för!!"

Som om hon skäms, och bara vill rättfärdiga det som hänt, som om det inte alls är en stor grej. Juste, min lillasyster är 12 år.

På Bråvalla har hittills fem våldtäkter anmälts. Ännu fler sexuella trakasserier. Och majoriteten av förövarna är, som ni alla vet, män. För mig, spelar det absolut ingen roll om det är en svensk man, en indisk man, en spanjor, en trettonåring, en nittiofyraåring, en handikappad man, en rik man, en hemlös. Våldtäkt som våldtäkt. För mig spelar det ingen roll, om det var en gruppvåldtäkt eller en våldtäkt utförd av din bästa vän. Våldtäkt som våldtäkt. Förstår ni?

Jag är så otroligt upprörd, över att problemet (våldäkt) ständigt ändå blir det minsta problemet. Allt fokus riktas istället på killar som säger "men SLUTA DRA ALLA ÖVER SAMMA KAM", "Jag skulle aaldrig göra det, så varför hatar ni mig", "Men vad hade hon ens på sig, var hon onykter?".

Om någon blev rånad, skulle ni då fråga denne "vad hade du på dig? Var du onykter? Gjorde du något triggande?" Nej, det skulle ni förmodligen inte. Så varför gör ni det mot ett offer som just blivit rånad på sin kropp?

Jag förstår verkligen inte. Hur ska vi någonsin kunna lösa detta, ursäkta ordvalet, förjävliga problem, om alla inte jobbar på samma sida? Nästa gång kan det vara din mamma, din syster, du, eller någon i din närhet. Hur svårt ska det vara att förstå, att en rör inte någon annans kropp. Ett nej är inte ett ja, ett kanske är inte ett ja. Ibland är ett ja, inte ens ett ja.

Min syster är 12 år. Det som hände henne, har hänt mig också, i samma ålder. Inte trodde jag det var något konstigt, för med tanke på samhället vi lever i, rättfärdigas detta som ingenting, som normalt. Om trettonåriga pojkar inte lär sig vad som är rätt och fel, hur ska vi då kunna lära män att inte röra andra? En våldtäkt är en våldtäkt.

Det måste ske en förändring, och den måste ske NU.

Skulle kunna skriva myyyycket mer, men jag är så upprörd, så ARG att jag knappt kan skriva på tangentbordet. Idag och många dagar framöver, kommer jag skämmas över det manliga könet, som gång på gång bevisar vilka svin de kan vara. För ni som står tysta bredvid, eller försvarar ert kön, tro mig. Ni är INTE bättre.

 

Upp